nallepia

Ja, och så var man tillbaka i hemmets lugna vrå. Sjuuukt mycket call-off på jobbet, men vi röjjde undan den så gott det gick innan kvällspersonalen kom. Men dom fick lite att bretta och lite att larma =P Dagveckorna är så underbara att jobba. Så det är tur att man jobbar varannan vecka dag och varannan kväll, för hade man aldrig jobbat kväll hade man inte vetat hur bra man har det på dagarna. Ikke sant?

Som vanligt när jag har lunch så kollade jag mina mobiler. Ett sms på varje telefon. Blev glad för julkramen från den söta killen. men han är en luring han med. Hal som en ål. Kanske därför jag gillar honom? Eller. alla killar är ju som ålar, men är det därför man gillar dom? haha jag har ingen aning.

Jag hade lite svårt att sova igår. låg och funderade på en sak som jag och några tjejkompisar pratade om när jag var hemma sist. Hur kommer det sig att något som är så abstrakt som en känsla kan göra fysiskt ont? Kan ni förklara det? Mot all världens fysiska smärta finns det medicin, men inte mot känslor? Det är väl märkligt. Om man har blivit dumpad och är olyckligt kär så gör det ju ont typ överallt. Mest i hjärtat, men inte kan man ta en ipren eller smörja med zon-salva så att det går över. Det är underligt.

Och när jag låg där och undrade och filosoferade över detta så dök det upp en fråga: varför gör det inte ont? Jag trodde ju att jag var kär, men när man är kär och har blivit behandlad såhär så borde man ju vara knäckt. Är lite nyfiken på om jag är knäckt igentligen, jag kanske bara inte släpper fram dom känslorna? En vacker dag kanske jag får ett psykbryt och blir helt förstörd? Men varför är jag inte ledsen nu? Visst tänker jag på honom en del, men jag blir bara irriterad på honom. 27 år och beter sig så? Jag undrar vad han tänker. Men jag hoppas han har det bra iaf. Hon är ju en bra tjej. Bara han är snäll mot henne.

Nu ska jag gå och se vad min Frank har lagat för middag.
tjao sålänge